Jansson

Varför smyger sig tankarna på mitt i nätterna? Just nu känner jag för att gå en lång promenad och lyssna på massa känsliga låtar, låtar som betyder väldigt mycket för mig. Jag vet själv att jag inte kommer göra det eftersom jag är för rädd. Jag är rädd för mörkret och människorna som visstas i det. Man vet aldrig vilken galning man stöter på. Man skulle ha haft en vän nära just nu. Någon som kunde följa med en och sedan gå hem med en dricka en kopp te och bara mysa ner sig i sängen med. Prata hela natten om allt mellan himmel och jord. Gud vad jag känner för det just nu.

Lauren är en vän som ligger mig varmt om hjärtat och gud vad jag saknar henne. Jag vill att du ska flytta hem nu. Att vi ska bo mitt emot varandra i hus, precis som när vi var små och du flyttade till Sverige. Jag vill bo på samma gata som Lauren, Camilla och Henrik. Jag vill att Malin och Maria ska bo på gatan neranför. Jag vill att allting ska vara som när vi var så. När man inte brydde sig alls i kärleken när det bara var vänskapen som gällde. När man kunde göra precis vad man ville när var och hur. Och man kom alltid undan med det.

Lauren är den där vännen som jag skulle kunna gå ute och gå med en hel natt och prata om mina bekymmer och hon skulle lyssna och se saker ur både mitt perspektiv sitt eget och sedan på något konstigt vis skulle hon kunna se det ur den tredje människans perspektiv också. Hon är en vän som aldrig skulle klaga på att jag pratade för mycket om mig själv. För hon vet att hon får tillbaka det i slutändan. Det är en riktig vän!

jag har fått reda på två eller ja tre tråkiga  nyheter ikväll/natt. Jag trodde verkligen inte att det var så illa men tydligen. Jag börjar fundera på om jag lever i en anan värld eller en annan dimention. För när jag tycker att en sak är bra tycker alla andra att det är helt åt helvete. Är det så att jag har en sån annorlunda syn på livet? 

En vän sa till mig "Man ska leva med sig själv hela livet, så varför inte se till att man mår bra själv först"
Det var väldigt bra sakt och det fick mig verkligen att fundera. Det är ju verkligen så. Man vet aldrig hur länge en annan människa kommer stanna i ens liv. Du har ingenaning om din vän idag är din vän imorgon. Eller om människan ens finns kvar i denna värld imorgon. Men jag kommer iaf att leva med mig själv hela livet.

Pappa sa till mig idag att jag är alldelens vimsig, att jag inte har koll på någonting. och vimsig, det är det perfekta ordet på hur jag känner mig. Jag vet ingenting längre känns det som. Jag kan inte säga såhär på rak arm någonting som jag vet. Det känns faktiskt riktigt sorgligt. Håller jag på att tappa bort mig helt?


Cuddle ligger här bredvid mig och biter i sladden till datorn, har sagt åt honom tusen gånger men han lyssnar alldrig. Han tar mig väl inte heller på allvar.

Du säger att du vill att vi ska vara vänner. Hur menar du, att vi ska vara vänner på dina vilkor och när det passar dig? Jag känner inte för att ha en sådan vänskap. Lik förbannat är jag så dum så jag har gått med på det. Men nu är det slut på det. Jag orkar inte mer.

Jag vill verkligen träffa dig nu. Det känns som om att det skulle vara en ödes grej. Jag tror på oss. Gör du?


Godnatt / Sofie med många tankar!